NEWS

(Swedish version below)

 

 

Fjällbacka, Sunday June 25 2017

 

The government of Norway held a press conference on June 21, 2017 at which it was announced that the national memorial site at Sørbråten (a promontory on the mainland across from the island of Utøya) would be moved to Utøyakaia, the ferry pier for Utøya. Shortly after this announcement, I was notified that my contract to create the national memorials for the attacks on July 22, 2011, at both the Sørbråten site as well as the Government Quarter in Oslo, would be canceled. Not only does this mean that Memory Wound will not be realized, it also means that the ongoing work on the memorial in the Government Quarter has ended – a project that I have be involved with via KORO since September 2016, in close dialogue with the affected parties as well as the departments of culture and local government. In the press statement, Minister of Local Government Jan Tore Sanner (of the Norwegian conservative political party Høyre) says that the Government Quarter project is no longer relevant given the cancellation of the memorial by Sørbråten. This, despite one of the basic conditions for the ongoing work with the memorials in the Government Quarter was that it should not be dependent on the result of the judicial process surrounding the memorial by Sørbråten, as was also made public by KORO on September 21, 2016.

 

In the press release Jan Tore Sanner further states that the new memorial at Utøyakaia shall be “lævmelt”, or “respectful and low-key.” What does this mean? I believe that the purpose of a national memorial is to honor those who lost their lives by insisting on a continued common dialogue about the events in question. I also believe that the conversation in itself, even if occasionally unpleasant, is what will work to process the trauma in the long term. I agree that such a conversation should ideally be “respectful and low-key.” That has not always been the case over the course of this process, but is this really due to my form of expression – because of the art, as the government suggests? Is there not also a political responsibility?

 

A work of art can contribute to keeping the conversation about traumatic events alive in a very specific way – at least I believe it can, and this belief guides my work. Visual art plays a special role in relation to these types of events, events that can seem nearly impossible to grasp and difficult to put into words. I do not mean to imply that art can replace other ways of relating, to the contrary, journalistic, scientific, and religious approaches are also very much needed here. What I mean is that art fills a different function, less dependent on language, than the others, but no less important. When the government decided that KORO should no longer be involved, they clearly demonstrated that they do not want art to play a significant role in the continued work. The most important thing here is not that the government is halting the work on the particular memorials that I have been entrusted with, but that the government so clearly signals that they do not believe art has a role to play here at all. This is quite remarkable, not least from an international perspective.

 

I am convinced that the ongoing debate surrounding the memorials near Utøya and in Oslo’s government quarter is an important part of the grieving process that a society and its individual citizens go through. Time and how one relates to this time, is of the essence in this regard. Most comparable memorials installed around the world have taken longer to complete than the six years that have passed since the events in Norway in 2011 and have been similarly marked by difficult conversations. Creating optimal conditions for this conversation, leading it mindfully, should be the government's task. That responsibility can't fall to anyone else – certainly not to the families of the deceased, or a youth organization.

 

I am very grateful that families and survivors trusted me with choosing the proposal for a memorial four years ago. And I sincerely hope that this statement will not cause them further upheaval, but rather contribute to the conversation - a respectful and dignified, and at least a relatively “low-key” conversation.

 

Jonas Dahlberg

 

 

 

Fjällbacka, Söndagen den 25:e juni 2017

 

Strax efter regeringens presskonferens den 21 juni, där det meddelades att minnesplatsen skulle flyttas till Utøyakaia, fick jag besked om att hela mitt kontrakt om att göra minnesplatserna för den 22 Juli 2011 skulle sägas upp. Detta betyder inte bara att Memory Wound vid Sørbråten aldrig kommer att realiseras utan också att det pågående arbetet med minnesplatserna i regeringsområdet – som jag via KORO jobbat med i tät dialog med de berörda parterna och kultur- och kommunaldepartementet sedan september 2016 – är avslutat. I pressmeddelandet från den 21 juni säger kommunalminister Jan Tore Sanner (H) att skälet är att det inte längre är relevant nu när minnesplatsen vid Sørbråten stoppats. Men en av grundförutsättningarna för det pågående arbetet med minnesplatserna i regeringsområdet var att det inte skulle vara beroende av resultatet av den rättsliga processen kring minnesplatsen vid Sørbråten. Detta offentliggjordes också av KORO den 21 september 2016.

 

Vidare säger Sanner i pressmeddelandet att den nya minnesplatsen vid Utøyakaia skall ”framstå som värdig och lågmäld”. Men vad betyder detta? Jag är övertygad om att syftet med en nationell minnesplats är att hedra de som miste livet genom att insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat. Jag håller med om att ett sådant samtal gärna får vara lågmält och värdigt. Så har det inte alltid varit under den här processens gång, men beror det verkligen främst på mitt förslag, på konsten? Finns det inte också ett politiskt ansvar?

 

En konstnärlig gestaltning kan bidra på ett mycket specifikt sätt till att hålla samtalet om traumatiska händelser levande, det är i alla fall min övertygelse och det är denna som vägleder mitt arbete. Att den visuella konsten har en särskild roll i relation till den här typen av händelser, som kan tyckas närmast ogripbara och så svåra att beskriva med ord. Inte så att konsten skulle kunna ersätta andra former, tvärtom så behövs onekligen journalistiska, vetenskapliga, religiösa och andra förhållningssätt. Vad jag menar är att konsten har en annan roll, mindre beroende av språket, än de andra. Men inte mindre viktig. När regeringen beslutade att KORO nu inte längre skall vara inblandade så visade man tydligt att man inte vill att konsten skall spela någon betydande roll i det fortsatta arbetet. Det väsentliga i detta är inte i första hand att regeringen stoppar arbetet med just dessa minnesplatser som jag fått förtroendet att arbeta med, utan att regeringen så tydligt markerar att de överhuvudtaget inte tror på konstens roll i detta. Det är minst sagt anmärkningsvärt, också i ett internationellt perspektiv.

 

Min övertygelse är att den debatt som pågått kring minnesplatserna i Hole och i Oslo är en viktig del i den sorgeprocess som ett samhälle och dess enskilda invånare går igenom. Tiden, och hur man förhåller sig till denna tid, är väsentlig i detta avseende. De flesta jämförbara minnesplatser som uppförts runt om i världen har tagit längre tid att genomföra än de sex år som gått sedan händelserna i Norge och har på liknande sätt omgärdats av svårnavigerade diskussioner. Att skapa de bästa förutsättningar för detta samtal, att leda det varsamt, torde vara regeringens uppgift. Det kan inte vara någon annans ansvar. Allra minst de anhörigas eller en ungdomsorganisations.

 

Jag är mycket tacksam för att jag för fyra år sedan fick förtroendet från anhöriga och överlevande vars representanter var med om att utse förslaget till minnesplats. Och jag hoppas innerligt att den här texten inte kommer skapa mer oreda för dem och istället bidrar till samtalet, ett värdigt och i alla fall någorlunda lågmält samtal.

 

Jonas Dahlberg