NEWS

(Swedish version below. For an overview of the recent developments, see the website of  KORO Public Art Norway.)

 

 

Stockholm, Thursday September 15 2016

 

On Monday September 5 I was notified that the Norwegian Government had decided to try to reach a settlement with the group of 22 local residents of Hole Municipality, headed by local Fremskrittspartiet politician Jørn Øverby, that has filed a lawsuit against the Norwegian State in order to stop the 22 July National Memorial Site at Sørbråten, close to Utøya. The Government's proposition means cancelling the work at the Sørbråten site, one month before construction was scheduled to begin. The intention would be to restart the process and find a new design for the memorial, with the involvement of the local residents. On Wednesday September 14 I was informed that the local residents had declined the settlement offer.

 

I am convinced that the public debate about the memorials in Hole and in Oslo is an important part of the grieving process necessary for a community. Most comparable memorials in other parts of the world have undergone even longer periods of uncertainty before they were completed compared to the five years that have passed since the events of July 22 in Norway. Many have also been surrounded by similarly complex discussions. Overseeing this delicate situation, and gently guiding the conversation, is a responsibility of the Government.

 

The events of 22 July 2011 were an act of political terrorism. It is more important than ever to talk about its causes and context in the current political climate. A memorial that proposes a state of consensus, a form of silence, would also diminish the events and make it easier for the circumstances to be forgotten in time. I believe that the purpose of a national memorial site is to honor the lives lost by insisting on a continued and collective conversation about the events leading to it. The conversation itself, even if at times uncomfortable, is what can work as a way of processing the trauma in the long run.

 

I am grateful for the opportunity to work with the 22 July National Memorial Sites for the past three years, and for the faith entrusted in me by the victim's relatives and the survivors. I hope that I will have continued trust to complete the work on the memorials in Hole and in Oslo. The work and the people I have met have changed my life forever.

 

 

Jonas Dahlberg

 

Stockholm, torsdagen den 15:e september 2016

 

Måndag den 5.e september blev jag informerad om att den norska regeringen beslutat att försöka tillmötesgå den grupp på 22 närboende i Hole kommun, ledda av lokalpolitikern Jørn Øverby (Fremskrittpartiet), som genom advokat Harald Stabell lämnat in en stämningsansökan mot staten för att stoppa minnesplatsen på Sørbråten. Regeringens förslag på förlikning till de närboende innebär att stoppa arbetet med den nationella minnesplatsen på Sørbråten vid Utøya, cirka en månad innan schemalagd byggstart. Detta så att regeringen kan börja om processen for att ta fram ett nytt förslag för samma plats, med de närboende involverade. Onsdag den 14.e september fick jag reda på att gruppen med närboende tackat nej till förlikningsförslaget.

 

Min övertygelse är att den debatt som pågått kring minnesplatserna i Hole och i Oslo är en viktig del i den sorgeprocess som ett samhälle, såväl som enskilda individer, går igenom. De flesta jämförbara minnesplatser som uppförts runt om i världen har tagit längre tid att genomföra än de fem år som gått sedan händelserna i Norge och har på liknande sätt omgärdats av svårnavigerade diskussioner. Att ta hand om detta samtal, att leda det varsamt, är regeringens uppgift.

 

22 juli-händelserna var en politiskt motiverad terrorattack. I dagens politiska klimat är det viktigare än någonsin att prata om hur det kunde ske. En minnesplats som eftersträvar att alla skall vara överens, en form av tystnad, förminskar det som hände och riskerar att bidra till att  omständigheterna kan glömmas bort. Jag är övertygad om att syftet med en nationell minnesplats ska vara att hedra de som miste livet genom att insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat.

 

Jag är oerhört tacksam för att nu under snart tre år fått möjligheten att arbeta med de nationella minnesplatserna och för förtroendet från anhöriga och överlevande vars representater var med om att utse förslaget till minnesplats. Jag hoppas att få fortsatt förtroende att genomföra arbete med minnesplatserna i både Hole och Oslo. Arbetet i sig och människorna som jag har mött har förändrat mitt liv för alltid.

 

 

Jonas Dahlberg